daydream

Det är den tredje januari idag, tänker jag och blickar upp på min Jan Stenmark-kalender som fortfarande visar december 2011. Vanten i tappningsögonblicket. Jag måste uppgradera mig till 2012. Och jag behöver verkligen nytt schampo, balsam och inpackning. Jag behöver verkligen nya vantar och mössa. Jag behöver VERKLIGEN KLIPPA MIG OCH FÄRGA MIN ÄCKLIGA UTVÄXT. Det är mycket jag behöver. Men jag är pank. I ganska exakt 21 dagar till. Och tre veckor är väl ingenting, sitter ni säkert och tänker och tycker att jag är löjlig som våndas i mitt i-landsproblem. Men jag längtar ju så förjordat. Jag ser framför mig hur alla dessa ting ska omvälva hela mitt liv, men när de tas ur detta sammanhang så inser jag naturligtvis vilka ringa bekymmer jag har.

Mina ögon orkar inte koncentrera sig på skärmen längre. Snart måste jag boka tid hos en optiker. Jag vill ha min falksyn kvar. Den som ändå kunde kom ihåg sånt, som egentligen är viktigt.

Sååee. Julen är slut och det är väl skönt. Jag kan kräkas när jag tänker på fettig julmat och vad värre är.. julsnaps. Juldagens baksmälla var den värsta på länge. Jag fick en massa smaskiga saker i julklapp (bland annat urinvägsinfektionen från helvetet och antibiotika ÄNTLIGEN!) som jag inte alls väntat mig. Jag önskade mig nämligen bara att Johan skulle komma hem och det gjorde han. Han verkar stanna ett tag också eftersom han lyckades halka i en trappa och slita av ett ledband i tummen. 4 timmar på akuten, gips och sjukskrivning 6-8 veckor = stanna i Kalmar. Det är såklart tråkigt för honom, men desto roligare för mig. Det tänker jag inte ljuga om.

Igår kastade vi ut granen som barrat till synes omöjligt mycket. Uthävningen blev faktiskt godkänd av Pappa som annars är så petig med tjugondag Knut och sån skit. Nu sitter jag i sängen, lyssnar på Håkan och tittar på lilla Siv som sover och ser ut som en svan. Har varit sjukskriven från jobbet igår och idag och inte gjort mycket mer än att ligga i sängen och lyssna på diverse P3 dokumentärer. Trustorhärvan, hedersmorden på Pela och Fadime, diskoteksbranden i Göteborg, polismorden i Malexander, Tjörnbrokatastrofen och nu senast M/S Scandinavian Star. Hemskt och fruktansvärt och det slet i hjärtat och knep om halsen när en pappa berättade om sin fina dotter som låg död på asfalten nedanför makedoniska föreningens eldhärjade lokal på Backaplan..

I morgon ska jag till jobbet och hjälpa mina stackars kollegor som måste ha det svårt utan mig. Jag ska lämna in min första timlista och skriva på nytt anställningsavtal, eftersom jag fått förlängt till 31/3. Yaaay me!

Idag är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Så har det varit i nästan två veckor nu. Jag har börjat att gå och lägga mig mer och mer tidigt om kvällarna. Här om dagen somnade jag vid halv åtta. Är det okej? Jag vet inte. Jag kommer hem från jobbet runt 17-snåret. Småstädar lite, käkar middag, tittar kanske på nån serie (men alla har ju fucking jul-uppehåll - särskilt DEXTER kan jag inte stå ut med att vänta på), sen börjar ögonen klia och dess lock falla nedåt.. Det blir svårare och svårare att hålla dem öppna, trots att det är jättespännande med American Horror Story.  Som när man var liten och ville vara uppe sent för att se färdigt en film på tv. Det gick aldrig. Man somnade på soffan. Man blev inburen till sängen. Utan att borsta tänderna. Fy fan så äcklig man var. Anywho.. Jag somnar nästan men jag kan inte tillåta mig att bara ligga där. På sniskan i sängen. Kläderna på. Oborstade tänder. Sminket kvar och ingen Venlafaxin medicinerad.

De tre sista kvällarna har jag sagt god natt till familjen runt åtta, men sen legat vaken till tolv för att läsa. Jag har hunnit läsa över halva Paganinikontraktet. Fy. Fan. Så. Bra. Den är läskig och spännande och jag har varit rädd (jag som bara är rädd för mig själv, och åska och vatten som man inte ser botten på och everything everything, förutom blod och inälvor och djävulen och levande döda) och ledsen och till och med skrattat. Så jädra fånigt så jag får lust att ge mig själv en örfil. Men de kan de där Alexander och Alexandra - a.k.a. Lars Kepler.

Fan nu blir det så där långt igen och jag har inte ens kommit till saken. På lördag är det julafton och jag har köpt en ny klänning. Jag kissar nästan på mig vid blotta tanken av den. En annan sak jag nästan kissar på mig av vid blotta tanken är att min lilla chokladpralin kommer hem på fredag. Alltså i övermorgon. Det är overkligt längesen vi sågs faktiskt och därför pirrar det i hela kroppen.

Och på jobbet går det också bra.

 

Nu har jag jobbat exakt en vecka på Apoteket, och det är så skönt. Det känns som att komma till mitt andra hem. Jag sparkar av mig skorna, går omkring i strumpor och lägger upp fötterna på stolen mittemot. Men jag är en klagare så jag måste poängtera att det INTE är roligt att cykla 1 mil om dagen. Det är inte heller roligt att lida av sömnbrist och ha svårt att komma upp på morgonen. Egentligen tycker jag att morgonstund har guld i mund och blah blah blah. Det är något visst med att vakna först av alla runt 6-tiden, när det är mörkt ute. Klä på sig velourbyxor och raggisar och sätta igång kaffebryggaren. Hämta tidningen och äta frukost framför Nyhetsmorgon. MEN DET ÄR INTE NÅGOT VISST MED ATT INTE KUNNA SOMNA PÅ KVÄLLEN. Det är inte något visst med att ligga vaken vanvettigt sent och titta på George Clooney-gamla avsnitt av Cityakuten och klia Siv på brösten. Det är inte något visst med att höra alarmet ringa 06.15 och känna det som om man knappt hunnit stänga ögonen.

 

Åter till saken. Jag blir hög av att jobba och fokusera på något vettigt. Jag drivs av att se resultat och att listan ska vara på noll när dagen är slut. Jag blir tokig och stoppar in snusar och öser på med kaffe - styrka max. Överdos av allt. Saker blir gjorda och listan har för det mesta varit på noll. Idag var den på 11. Men det var inte vårat fel.

 

Och nu hade jag inte ens tänkt prata om jobbet. Jag hade tänkt prata om meningen med livet. Eller näää. Eller jo. Meningen med mitt liv är nämligen att jobba så vedträna bara yr i luften och sen shoppa upp pengarna på vad andra kallar skräp och onödigheter. För mig är det en liten bit av himlen att få packa in håret i något som luktar kokos och samtidigt raka benen med en sylvass hyvel som är rosa. Att smörja in ansiktet med ekologisk tea tree-olja och spraya nyckelbenen med parfym som doftar päronsorbet, bergamott, fresia, mimosa och vit näckros. Ja.. Det är så man kan bli religiös.

 

Nedan ser ni en liten bit av denna himmel. Hårinpackningar från K-Pak och Bumble & Bumble. Parfym från Versace. Schampo och balsam från Redken. Halsband från Falling Whistles (ett underbart litet projekt). Och.. vem hade trott att Tyra skulle designa kläder som jag skulle gilla? Inte jag iaf. Men linnet är från Style By Tyra och så även kjolen och läppbalsamet. När jag inte kan hitta på fler specifika saker jag vill ha så tänker jag mig en livsförbrukning på H&M. Fast jag är inte svår så. Jag kan tänka mig en resa till St Barthélemy också..

 

Idag njuter jag av min sista lediga dag. I morgon börjar jag återigen på gamla hederliga Apoteket. Jag kommer jobba administrativt på grossistverksamheten. Varför är det alltid så här för mig? Att jag går sysslolös i månader och så helt plötsligt hör någon av sig och vill att jag ska börja jobba dagen efter. Ingen tid för att vänja sig vid normala gå-och-lägg-dig-tider eller att käka frukost före, well, 12. Hur i hela friden ska det gå i morgon? Jag ska vara på Varvsholmen kl. åtta sharp. Före det ska jag alltså ha hunnit vakna (!), äta frukost, dricka kaffe, snusa, klä på mig, lägga en smakfull make-up, borsta håret (...) och tänderna och CYKLA till jobbet. Jag hatar att cykla, cykeln är djävulens påfund. Det gör mig olycklig och äckligt eftersvettig. Dessutom får jag syrebrist och andnöd. Det tar mig 30 minuter att cykla dit ifall jag vill slippa den där andnöden och stressen. Att vakna till liv, äta frukost, klä på mig osv kommer att ta cirkus en timme. Jag måste med andra ord gå upp 06.30. Och jag kommer somna två inatt också, om jag har tur.

Igår tränade jag. Mage och mina klena arma skinkor. Jag plågade mig med Tracy Andersons övningar och jävlar vad ont det gjorde. 40 repetitioner av varje och efter fem kom det nästan kräks. Men ni vet, om man ser framför sig hur man vill se ut Beach 2012 så går det. Det gåår - det gååååår. Jag fick träningsvärk efter ett par timmar och idag kan jag naturligtvis inte gå rakt. Men Tracy är antagligen ett geni så jag tänker från och med nu ha henne som min guru.

 

Under morgonpromenaden idag började jag längta till våren. April för att vara exakt. När solen lyser varm då och då, gruset sopas bort från trottoarerna och den sista snön till slut töar bort. När man kanske kanske vågar shorts och skor utan strumpor, bränner sig på näsan för första gången och dricker kaffe utomhus på morgonen.

Sånt jag lovat mig själv att skaffa till dess:
Jämnlångt hår och helblondering
Loads and loads of tunna silverringar
Sandaler (typ these pricks)
Nya awesome byxor - som de här, eller de här.. (undrar förresten hur svårt det är att fixa det själv, jag ska naturligtvis försöka)
Nya hårprodukter
Vara snygg i backslick


Apropå ingenting. Alla som gillar farliga, lite skitiga, solbrända vildar med smink och långt hår, riddarrustningar, swordfights, vargar, sex med dvärgar, lords och ladys, generellt snygga människor, rödvin, prostitution och lite krig SKA TITTA PÅ GAME OF THRONES (hello Khal Drogo). Jag har sett hela säsong 1 på fyra dagar. Need I say more?

Det tog nästan två timmar, men nu är den min. Fast, man vet aldrig med H&M. Om några dagar får jag säkert hem ett brev där det står att plagget jag beställde tyvärr är slutsålt och så får jag en rabattkod på 50 kronor som plåster på såren. H&M har bett om ursäkt till alla sina fans på fb för att sidan inte fungerat och att de jobbar hårt för att lösa problemet. Yeah. Right. Nåja, nu får jag väl ta ut glädjen i förskott och tänka att det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan. It's a motherfucker till klänning.

 

 

Det är söndag och fars dag och vi har käkat schwarzwaldtårta framför nyhetsmorgon och druckit kaffe. Igår krattade jag oändligt många löv, fyllde säckar och släpade dem till en container. Lyssnade på julmusik och drack glögg framför öppna spisen. Löste korsord, skrev och tittade på serier (nya grejen är Persons Unknown). På kvällen gjorde jag mani/pedi, drack rödvin och öste kollage över Polyvore. Polyvore är knark. Skitkul, men knark.

I fredags träffade jag Emilia och det var självklart roligt. När vi gick hem i svinkylan såg vi tydligen en meteor sprängas när den träffade atmosfären. Det var awesome egentligen och min bästa beskrivning av hur den såg ut är.. en jättestor sten på himlen. 400 meter i diameter. Jag väntade i flera minuter på smällen och jordens undergång och idag vågar jag knappt gå ut i mörkret för jag ser der untergang Melancholia-style framför mig. I'm screwed, you don't have to tell me twice. Men se Melancholia för all del (Alexander Skarsgård är löjligt snygg som vanligt). Man blir så deprimerad och överväldigad av dödsångest att det är ett under att man ens andas när filmen når sin kulmen (jag vill så gärna säga hur den slutar så om ni vill veta - här är ett klipp, spola fram till 02:00 och döööö).

Jag känner mig lycklig faktiskt och desto mer när jag tänker på vad jag vill:

• att det ska bli sommar så man slipper fucking strumpbyxor, fodrade jackor och impregnerade skor
• fixa jeansshorts att riva sönder, nita, sy om och patcha
• ha något (gärna denna eller denna) från Versace for H&M-kollektionen naturligtvis
• bli rik så jag kan köpa allt från 3.1 Phillip Lim och Isabel Marant och en Cartier-klocka
• skaffa en heltäckande solbränna som aldrig försvinner
• köpa loads of armband
• gå loss på lush och köpa schampokakor, lip scrubs och bubbelbitar
• åka till öland och bada naken i solnedgången
• se coldplay
• dricka piña coladas i en solstol
• hitta en ny perfekt parfym
• få lika snygga ben som Elin Kling
• gå till frisören och säga att jag vill ha exakt likadant hår som Angelica Blick
• alternativ sätta in en jäkla massa löshår så jag åtminstone kan få se hur jag ser ut i en fiskbensfläta.

 

Men måste det nödvändigtvis fortsätta vara kallt och snart bli vinter så kan jag tänka mig att knöla in mig i en ullig armygrön jacka med luva och aztekmönstrad tröja och sköna byxor med dragkedjor så länge.. Eftersom jag inte kan gå till frisören så försöker jag prova något nytt som är gratis. Rockar numera mittbena. Känn på den.

 

Jag sa ju igår att jag skulle slänga in lite fighting spirit här. Och då menar jag inte att jag ska ha ett långt utlägg i pepp-talk. Jag tänker kort och gott lägga upp en bild på min nuvarande, dåvarande, framtida och everlasting motivation. Poesin som finns i kläder, skor, smink, flätor, smycken, solen, sommarbrisen och havet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

By the by, det är 7 dagar kvar.. 7 dagar tills Versace for H&M-kollektionen släpps. Och 6 dagar kvar till BREAKING DAWN PART 1.

Idag vaknade jag tidigt hemma hos Johan med påsigt ansikte och rödsprängda ögon, en huvudvärk out-of-this-world och ett blödande hjärta. Somnade sent inatt efter flera glas vin och att halvt ha gråtit ihjäl mig. Nu är jag lämnad ensam kvar i en deprimerande liten stad. Det är höst, och den spär inte direkt ut min apatiska inställning gentemot min enkelspåriga tillvaro. Det blev ett hastigt avsked med diverse konsekvenser som jag ändå på något sätt trodde jag var förberedd inför. Ibland känner jag mig själv så dåligt. Så. Idag - ett eländes elände. Tårar i Sivs päls, matvägran, lindrande sömn, serieöverdoser och annan verklighetsflykt. Pausar jag så rivs ett hål i bröstkorgen upp och hela innanredet ramlar ut om jag inte håller ihop såret. Hårt som fan med båda händerna. Det är ingen äcklig metafor utan en exakt beskrivning av känslan.

Nu är det naturligtvis så att jag är mycket väl medveten om att jag är överdrivet dramatisk. Ok. Härmed utser jag mig själv till världens främsta no-lifer. Ja, jag gör lite narr av mig själv och min överdrivenhet i detta läge. Jag har helt och fullkomligt blown this out of proportion. Det hjälper att skratta åt jämmer och död. Det är inte så att livet tar slut eller att jorden går under, men när jag finner mig själv i en no-life crisis så är det svårt att över huvud taget se någon mening med att gå upp ur sängen.

Äh. Nu blev det här alldeles för långt och jag som hade tänkt slänga in ett stycke depressionsvägran och fighting spirit. Det får bli i morgon istället.

Tänkte bara checka in och säga att jag har tagit ett långt bad. Jag skrubbade varje millimeter av kroppen tills huden glödde. Jag filade fötterna, jag tvättade håret och packade in det. Nu har jag även fönat det med rundborste. Överkurs. Men, naglarna är fortfarande fuck fula och min weekendbag är inte packad.

Jag har väl i stort sett fallit av jordklotet och sugits in i nåt slags svart hål. Jag är inte död. Jag har ingen giltig förklaring till varför jag aldrig hör av mig till någon. Stuck in a rut är nog så nära jag kan komma, och jag är verkligen ledsen. Förlåt. Ska i alla fall ge mig på att försöka tydliggöra mitt sinnestillstånd så att det blir det minsta begripligt för andra. Mitt liv har nämligen stagnerat och kanske känner någon igen sig i att:

• din energi är på botten, likaså din livslust och känsla av tillhörighet
• du känner dig fullkomligt vilsen, rotlös och osäker
• din förmåga att uppnå resultat är fucked
• du går upp/ner flera kilo i vikt, du sover inte eller sover för mycket, du gnisslar tänder, spänner dig och har en långtradare parkerad över bröstkorgen så att du inte kan andas och får därför syrebrist till hjärnan och blir således orkeslös och andfådd av att gå ut med soporna
• du har ingen aptit, men cravar efter socker, salt, nikotin och alkohol 24/7
• och the biggy.. du ser inget ljus i tunneln, du ser inte ens någon tunnel och du har sån gränslös ångest över din livssituation att vad du än ska företa dig hindras av att du är så jävla modlös, ängslig och ynklig

Nu vet jag att det sitter folk där ute som bara tänker att jag ska "skärpa till mig, ställa klockan på morgonen, äta en stadig frukost, gå en promenad, söka jobb och ge fan i chipsen" och när jag säger det högt för mig själv blir jag motiverad i ungefär 10 sekunder. Sen blir allt svart igen.

Så jag försöker hitta andra vägar till att motivera mig själv. Kanske kan jag googla mig fram genom livet, köpa alla tips jag hittar och:

• övertyga mig själv om att det kommer att gå över
• motionera
• socialisera
• förändra min kost
• förändra mina rutiner
• sluta vänta på att nån stor livsomvälvande händelse ska bryta mig ur ledan
• byta umgänge och göra mig av med negativ energi
• ta ansvar och sluta förlita mig till externa faktorer
• självrannsaka

eller... get comfortable in the rut. Jag har så många, SÅ många ursäkter till att inte göra något av detta. Visst, jag kan se små ljusglimtar ibland och i mitt eget sällskap har jag väldigt gott självförtroende. Inom mig vet jag att jag är bäst och att jag kan göra vad som helst - hade jag bara haft en tillstymmelse till beslutsamhet eller drivkraft. Som det ser ut nu hjälper inte ens det som jag alltid ägnat mig åt när jag ängslas, alltså att fila naglarna. Nu har de blivit långa, lacket är avskavt och nagelbanden behöver petas ned. Mina fötter skulle behöva filas, mitt hår klippas och tvättas. Min kropp skulle behöva skrubbas och ögonbrynen plockas. I morgon ska Johan och jag till Stockholm och se Bob Dylan och Mark Knopfler. Det är ett bra skäl till att ge mig själv en omgång. Kommer jag att orka? Ni är välkomna att satsa pengar för eller emot, så återkommer jag med besked.

Längesen igen nu. Jag har försökt mig på att skriva inlägg säkert 20 gånger de senaste dagarna, men det har inte gått. Nu lyssnade jag på den här lilla låten med City and Colour och fick ont i magen. Alltid bra att känna. Så nu känner jag mig en smula gråtmild, yr i huvudet och det bubblar i ådrorna. One ångestdrabbad tonåring comin up. När ska jag växa upp..

 

Anywho. Förra veckan var jag på blodcentralen och tappades på 4,5 dl blod. Hon lyckades sticka rätt på första försöket den här gången och det var ju skönt, tänkte jag i min enfald. En obehaglig smärta drabbades jag av likt förbannat, som jag inte riktigt kan beskriva, och när jag försöker erinras om den här och nu så blir jag illamående. Det blev jag så att säga på blodcentralen också. Två gånger trodde jag att jag skulle kräkas över hela avdelningen och sen blev det i stort sett svart för ögonen och jag hörde ingenting. Då ropade jag på en BMA och sa att jag inte mådde så bra. Hon satt bredvid mig hela tappningen och matade mig med saft i ett sugrör och Johan fick komma in och hålla mig i handen. När det var över fick jag vila, sen ut i väntrummet och dricka kaffe och mer saft. I soffan började jag må dåligt igen så receptionisten kom ut och bar mig i ena armen och Johan i den andra in till salen igen. Jag lade mig ner, benen hissades upp och huvudet ner. Efter tio minuter tog de mitt blodtryck. 100/50. Jesus Kristus. Den ultimata blodgivaren, verkligen. När jag låg där lovade jag mig själv att aldrig aldrig sätta min fot på blodcentralen igen. Det är inte meningen att man ska plåga sig själv bara för att hjälpa andra. Eller? Dagen efter tänkte jag att det kanske går bättre om jag provar en gång till. Så jag antar att jag väl provar en gång till då. Fårskalligt va, men någonstans inom mig tänker jag att det finns stackars människor som behöver mitt blod. Om Karin, 30 år och småbarnsmamma kommer in med leukemi och behöver 170 påsar 0- så kan jag stå ut med att plågas och kräkas och svimma tre gånger om året för att hon ska slippa dö.

Ja det är trist. Men nu avslutar jag med en liten kul nyhet. Man får just nu, som hedrar H&M club-medlem 50 % rabatt på en valfri vara, och jag (något spånigt och rundhänt) var tvungen att göra ett köp. These TOTALLY RAD boots i true mocca.

Det avslutar jag med. Det är dags att säga gokväll och tja och läget och god natt och det där vanliga. Tja! Tja på re!

Inatt blev jag väckt av mobilen. Eller rättare sagt av Johan som ringde mig okristligt sent. Jag lackade eftersom jag älskar att sova mer än något annat (förutom snus, chips, vin och långa bad). Anywho, den lilla människan kom hit kvart i tre bara för att sova med mig. Can't blame him. Idag blev vi väckta av Nils som kom in och sjöng "Morniiiing's here, the morning is heeere" och så fick jag kaffe. Vi har också varit vid Bergagården och plockat grenar av cypressväxter och nypon så mamma kan göra en krans. Annars sitter jag mest här och det pirrar och liksom spritter i hela kroppen. Även om jag är arbetslös och pank så ser jag en ljus framtid för mig. Ljus och stor.

Jag lyssnar på The All-American Rejects - Move Along och Dance Inside. Det är låtar som jag behöver höra ibland för att komma ihåg hur det känns att vara levande och att gå upp i ottan för att promenera en halvmil till jobbet i 15 minusgrader och en tidig vintermorgons mörker. Då brukade jag ha en iPod som fungerade. Då brukade jag inte använda shuffle. Då brukade jag lyssna på de här låtarna och:

Switchfoot - Awakening
Jack's Mannequin - I'm Ready
Angels & Airwaves - Call To Arms
The Working Title - Under The Ground

This is your life. Do what you love and do it often. If you don't like something, change it. If you don't like your job, quit. If you don't have enough time, stop watching TV. If you are looking for the love of your life, stop; they will be waiting for you when you start doing things you love. Stop over analyzing. Life is simple. All emotions are beautiful. When you eat, appreciate every last bite. [...] Travel often; getting lost will help you find yourself.