daydream

Nu är det fredag och jag har verkligen längtat. Det är skönt med helg när man förtjänar att vara ledig. Och det var längesen jag förtjänade det. Jag har äntligen pengar på kontot så jag har precis varit på Konsum City och köpt Kalmars kanske dyraste laxfilébitar. Tänkte vara en duktig hemmafru ikväll och laga mat och tända ljus och sånt krafs. Jag kan ju åtminstone låtsas att jag är romantisk. Igår var jag också det. Det var bara det att Victor inte hann komma hem för att få uppleva det. Jag somnade nämligen, men innan det så satte jag ett litet grattis-på-namnsdagen-paket innanför dörrn så han skulle se det direkt när han kom hem. Ingenting han blev lika glad för som jag hade blivit. En super-handkräm och bomullsvantar att ha på under natten så att krämen kan verka ordentligt.

Första skol-veckan är avklarad och hittills har det varit jättekul och väldigt intressant. Nu väntar en sjukt rolig helg i Göteborg med Victor, Tobbe och Hanna. Tåget går vid 8 imorgon bitti och då får vi väl checka in på hotellet så fort vi kommit fram antar jag och hoppas jag. Sen ska vi göra stan och äta god mat och supa oss fulla. På söndag är det Oasis-konsert och på måndag eftermiddag åker vi hem.

Igår fick jag två utbetalningskort på posten, det ena från alfa-kassan och det andra från csn. Det tog tre MÅNADER för alfa-kassan att skicka mina pengar. För csn tog det tre DAGAR. Vilken fruktansvärd skillnad det är på att få och att låna pengar av Sverige. Man ska verkligen ner i skiten innan man förtjänar ett jävla öre. Det ska bli så skönt att slippa känna sej både värdelös och pank på samma gång. Jag ska göra allt för att aldrig behöva ha med dem att göra hädanefter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kära Alfa, må ni brinna i helvetets lågor. Tack för pengarna, hej.

Vaknade vid halv åtta och förträngde det som komma skulle så länge det var möjligt. Kokade kaffe och gjorde gröt, tittade på Nyhetsmorgon, tankade DH, snusade, sminkade mej och plattade luggen. Allt var som vanligt. Lalalalalalalalala sjöng jag och höll för öronen. Men när klockan var halv tio så kom det nästan litet bajs i byxorna. Victor fick skjutsa mej till skolan, så nervös var jag. Så kan det gå (jag bajsade inte på mej) när man förtränger sina känslor in i det sista. Fast det var ett medvetet val. Jag hade bestämt mej för att inte slösa bort fler dagar än nödvändigt på att oroa mej inför något som skulle bli av, hur mycket jag än totalvägrade att acceptera det. Så vid kvart i tio steg jag in i sal V1131. Såg ett bekant ansikte och valde en stol vid samma bänk. Väldigt skön faktiskt, den hade till och med armstöd. Salen fylldes med cirka 40 andra elever och en av de sista in var faktiskt Kenny. En räddande ängel i helvetet, jag blev så glad att jag nästan började gråta. Sen kom lärarna och de var så himla trevliga och mysiga så till slut bestämde jag mej för att jag inte längre befann mej i helvetet. Det är en man och en kvinna som är kursledare och särskilt Charles är en sådan där människa som man inte kan ta blicken ifrån när han pratar. Det är ju inget särskilt en sådan människa gör, de är bara otroligt vältaliga och liksom strålar av karisma. En sån person som kan få vilken berättelse som helst att verka intressant. På lektionen föreläste han om lögner och sen tittade vi på en dokumentär om en kvinna i England som kan se på folk ifall de ljuger eller talar sanning. Sen gick jag hem och slängde mej på soffan. Jag har knappt rört mej ur fläcken.. Är fan helt utmattad. Anyways, det var min dag det. Adjö.

Nu har jag inte skrivit på länge länge. Har påbörjat ett par inlägg men under tiden jag skriver så märker jag att jag inte har något att berätta. Men nu jävlar ska det bli publicering så det står härliga till..

Det har blivit nytt år. Äntligen. 2008 var visserligen ett bra år, men jag hoppas att 2009 ska bli aningen mer produktivt. Sista halvåret har jag ju varit arbetslös och det har både varit sjukt trist och deppigt, men nu när jag vant mej så känns det nästan litet skönt. Förra veckan fick jag reda på att jag blev antagen till Psykologi 30 poäng så från och med måndag är det slut på ledigheten som jag tagit för given.Så nu tänker jag skriva ner varenda tanke och känsla jag har just nu (det här är litet mer mitt bollplank än en underhållande blogg för andra).

Som sagt så har jag börjat känna mej hemma i att bara gå hemma om dagarna, trivts med att inte göra något särskilt och sett fram emot att diska om mornarna och allt det där. Men jag har varit riktigt nere i skorna också och haft ångest och inte kunnat sova och darrat som ett asplöv när det varit dags för anställningsintervjuer, träffar på arbetsförmedlingen osv.. Sen fick jag medicin och träffade en psykolog två gånger vilket fick mej att må MYCKET bättre och jag har till och med börjat känna mej som mej själv igen. Det läskigaste med det hela var att när jag väl började må bättre så insåg jag att jag hade glömt bort hur det kändes att må bra. Jag tyckte synd om mej själv och ville liksom krama om mej och säga "jag är ledsen för allt du gått igenom min lilla vän". Jag har aldrig tyckt synd om mej själv under hela tiden jag varit deppig, jag har bara accepterat att livet skulle vara så. Så jag tänker inte tycka illa om mej själv för att jag äntligen gjorde det, stackars mej som gått omkring i en jävla dimma där allt nytt var farligt.

Jag tänkte att nu ska jag ta det lugnt ett tag och börja känna mej hemma i detta nya, inte stressa och tänka för mycket på att söka massa jobb.. det kommer lösa sej nån dag. Jag tänkte att när den dagen kommer då jag ska börja plugga eller jobba så kommer jag inte känna mej sådär rädd och orolig och proppfull med tankar och föreställningar som jag var förut.. Men se på fan här sitter jag idag med knakande huvud och svettiga händer för på måndag ska jag gå till en plats jag aldrig varit på förut, jag ska träffa människor jag aldrig träffat förut, jag ska göra något som jag aldrig gjort förut. Jag känner mej inte totalt vettskrämd, så det är faktiskt fortfarande sant att jag mår bättre. Och det kan ju inte vara en sjukdom bara för att man känner sej nervös inför något främmande? Jag kommer till insikt med massa grejer när jag sitter här och skriver och jag förstår att det kanske är värdelöst och tråkigt för dej som läser men det är viktigt för mej.

Jag ser egentligen framemot att börja på måndag. Det ska bli ROLIGT att plugga. Det ska bli ROLIGT att ha någonstans att gå om dagarna. Det ska bli ROLIGT att lära mej nya saker. Det ska bli ROLIGT att träffa nya människor. Så. Om en stund ska jag ställa mej framför spegeln och säga "roligt roligt roligt roligt ROLIIIIGT" tills min hjärna börjar tro på det :)



Annat jag kan säga om 2009: Till hösten ska jag börja plugga till sjuksköterska för att sedan bli barnmorska. Det har jag helt bestämt och det finns inte en kommentar, diskussion eller strejk som kommer ändra på det. Så save it. I februari har jag varit ihop med Victor i två år. Två JÄVLA år. Nä jag skoja två fantastiska fabulösa underbara grejta år såklart. Om vi sparar riktigt flitigt så kommer det bli en tågluff i Europa i sommar. Det är något som jag ser framemot helt otroligt mycket. Jag betvivlar att vi kommer ha råd, det får tiden utvisa. I början av det här nya året så kommer jag vara så fattig att livet som kyrkråtta framstår som rena lyxen. Jag är nämligen så pank att min bank inte kunde dra årsavgiften för mitt VISA-kort, så jag ligger minus 220 kronor på kontot. Jag är så pank att jag dricker svart kaffe för att jag inte har råd med mjölk. Jag är så pank att mina föräldrar fick betala min H&M-räkning på 50 kronor. Jag är så pank att jag bad Victor om bara kokt vatten när jag var sjuk eftersom vi inte har råd med honung. In fact, jag är så pank att Victor också blivit det. Men snart så kan vi börja slösa igen. Det är vi värda. Jag har öppnat ett konto på H&M så idag har jag och Victor beställt underbara ting där. Check it.




Timbuktu - Det löser sej