daydream

Vaknade vid halv åtta och förträngde det som komma skulle så länge det var möjligt. Kokade kaffe och gjorde gröt, tittade på Nyhetsmorgon, tankade DH, snusade, sminkade mej och plattade luggen. Allt var som vanligt. Lalalalalalalalala sjöng jag och höll för öronen. Men när klockan var halv tio så kom det nästan litet bajs i byxorna. Victor fick skjutsa mej till skolan, så nervös var jag. Så kan det gå (jag bajsade inte på mej) när man förtränger sina känslor in i det sista. Fast det var ett medvetet val. Jag hade bestämt mej för att inte slösa bort fler dagar än nödvändigt på att oroa mej inför något som skulle bli av, hur mycket jag än totalvägrade att acceptera det. Så vid kvart i tio steg jag in i sal V1131. Såg ett bekant ansikte och valde en stol vid samma bänk. Väldigt skön faktiskt, den hade till och med armstöd. Salen fylldes med cirka 40 andra elever och en av de sista in var faktiskt Kenny. En räddande ängel i helvetet, jag blev så glad att jag nästan började gråta. Sen kom lärarna och de var så himla trevliga och mysiga så till slut bestämde jag mej för att jag inte längre befann mej i helvetet. Det är en man och en kvinna som är kursledare och särskilt Charles är en sådan där människa som man inte kan ta blicken ifrån när han pratar. Det är ju inget särskilt en sådan människa gör, de är bara otroligt vältaliga och liksom strålar av karisma. En sån person som kan få vilken berättelse som helst att verka intressant. På lektionen föreläste han om lögner och sen tittade vi på en dokumentär om en kvinna i England som kan se på folk ifall de ljuger eller talar sanning. Sen gick jag hem och slängde mej på soffan. Jag har knappt rört mej ur fläcken.. Är fan helt utmattad. Anyways, det var min dag det. Adjö.