daydream

Sådär ja. Första nollningsveckan avklarad. Hittills inte drabbats av varken nedsmutsning, skrubbade knän, sömnbrist eller karatefylla. Förklaringen tros ligga i att vi ska börja läsa på en institution för vårdvetenskap och hälsa och må så vara.. men COME ON! Då tycker jag det finns desto större anledning till att vi ska få supa ner oss totalt och sova bort ett par föreläsningar för kanske sista gångerna i livet (hahahaha).

Det har helt klart varit en omtumlande vecka. Jag har gråtit och mått illa och känt mig ensam och lämnad åt mitt öde. Jag har gått, sprungit, åkt buss, gått av vid fel hållplats, väntat vid fel läge, missat spårvagnar, inte haft en susning om vart jag varit osv osv. Men för det mesta har det sett ut så här: jag har åkt buss, gått av vid rätt hållplats, väntat vid rätt läge, åkt spårvagn och vetat vart jag varit.

Igår var jag på jordens sämsta humör. Kom hem vrålhungrig från en okristligt lång introdag i skolan. Ringde gnälliga samtal till mamma och pappa. Grät. Tog på mig mjukiskläder och gick ut. Gick och gick och gick i en och en halvtimme, upp och ned för backen till Överåsvallen, upp och ned för trapporna som löper parallelt med backen till Överåsvallen, upp till den hittills högsta punkt jag varit på i Göteborg och tittade ut över min nya hemstad. Grät ännu mer. Ringde fler gnälliga samtal och skickade gnälliga sms. Gick så långt jag vågade utan att tappa bort mig vilket motsvarar en radie på cirka 800 meter med mittpunkt Valåsgatan. Blev monstersvettig och det började regna så jag gick hem.

Idag har jag varit i skolan igen mellan 9-12 på mer intro. Känner livet i mig litet grann idag. Tar tåget hem till Kalmar vid 18 och stannar över helgen. På måndag börjar skolan på riktigt.