daydream

Den här måndagen blir en ytterst världslig dag. Jag ska betala räkningar, plugga, städa, tvätta, träna, läsa.. Måste läsa ut The Fifth Child, min första Doris Lessing och hittills den näst deppigaste bok jag någonsin läst - på första plats kommer Maj-Gull Axelssons Aprilhäxan, för den som är intresserad. Den läste jag första gången när jag var 13 år och låg vid en pool i Cannes. Typiskt en 13-åring liksom.. Men jag befann mig på pubertetens topp och min enda önskan den resan var att få sjunka genom jorden. En kväll på ett fantastiskt vandrarhem i Finale Ligure låg jag och hetsgrät och sa att jag ville dö, och Nils var bara 10 år och var så orolig för mig att han knappt kunde andas.. Morgonen efter var jag på strålande humör och undrade när vi skulle till stranden. Nils förvirring var total; ville jag inte dö längre? "Jag vill väl för fan inte dö!" sau jaug. Jaja.. Det är underbart med toppar och dalar, ingen likgiltighet, inget jävla segande genom dagarna som är livet. Allt vi upplever är allmänbildande. Allt från att bli brutalt knivskuren och rånad i Thailand, till dödslängtan i Italien, till svart bälte i karatefylla, till obesvarad kärlek, till koltrastkvitter en sen sommarkväll.. Om man ser på saker ur det perspektivet kan man nästan vara stolt över sina självförvållade ärr på handlederna eller till och med över baksmällan en söndagmorgon. Det var allt från mig denna måndagmorgon och jag har inte ens druckit kaffe.