I got a ton of selfish genes and lazy bones beneath this skin


Klockan 09.20 vaknade jag upp efter en god natts sömn, men visste först inte vart jag var. Varför var jag inte i min säng? Hade jag blivit bortrövad? Sen kom medvetandet tillbaka och jag insåg att jag var i Emelies säng och det ensam. Hon hade åkt vid åtta och inte haft hjärta att väcka mig, som den lilla omtänksamma människa hon är. Jag gick upp och bryggde lite kaffe och drack det till en snabb genombläddring av dagens tidning, tog cykeln hem och hittade mamma på hallgolvet sågande i en golvlist - en sällan skådad upplevelse.

Sen dess har jag liksom vuxit fast framför datorn. Håller på och skriver rent engelskatalet och det är färgat av bitterhet och min hopplösa syn på framtiden. Man kan säga att jag spyr galla över min egen generation. Mitt problem är att jag inte kan börja skriva på någonting utan att börja tänka under tiden; ni skulle se mig, det slår gnistor! Till slut har jag svävat iväg så fullkomligt att jag nästan helt tappat tråden och försöker då hitta tillbaka till vad det var texten skulle handla om från början.. Nu ångrar jag såklart mitt val av ämne till talet, men det är försent för att byta.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0