daydream

Kan inte fatta att det är så ljust ute fortfarande. Jag blir knäpp i skallen och tror att klockan är tre eller något i den stilen. Men en ska väl vänja sig vid det också kan jag tro. Det är som att jag får årstidsrelaterad depression vid den här tiden varje år, vid övergången. När vinterångesten tynar och försvinner, det blir tomt efter den, hur konstigt det än låter. Men övergången känns också som en fredageftermiddag när man sitter på jobbet och vet att man när som helst får gå hem för att få vara ledig en hel helg - tiden går för sakta, man står knappt ut. Jag längtar för mycket och vetskapen om den lyckliga tid som väntar bara runt hörnet gör väntan outhärdligt. Då säger jag till mig själv att det faktiskt inte är länge kvar tills jag går hem från stan sena, men ljusa kvällar i bara ben och känner själen lätta. Man är berusad och dragen och känner lyckan i magen, som Petter hade sagt. Promenaden må vara lång men helt utan ansträngning för vinden är mjuk och sveper kring benen, tygskorna är vita och håret solblekt.

När ska jag sluta drömma? Ska jag det? Är det godt och flodt eller är det ren idioti som gör att jag missar allt som händer nu? Det är nästan som en sjukdom som tar sig i uttryck genom enorm ångest och omåttliga tvivel. Jag drömmer, får ångest och tvivlar. Antagligen kommer jag aldrig kunna ta ett enda beslut i hela mitt liv, utan att ångra mig efteråt. Det där att aldrig känna till 100 %. Det där att ligga och ha årstidsrelaterad depression när jag borde .. ÄH VA FAN!