daydream

Idag njuter jag av min sista lediga dag. I morgon börjar jag återigen på gamla hederliga Apoteket. Jag kommer jobba administrativt på grossistverksamheten. Varför är det alltid så här för mig? Att jag går sysslolös i månader och så helt plötsligt hör någon av sig och vill att jag ska börja jobba dagen efter. Ingen tid för att vänja sig vid normala gå-och-lägg-dig-tider eller att käka frukost före, well, 12. Hur i hela friden ska det gå i morgon? Jag ska vara på Varvsholmen kl. åtta sharp. Före det ska jag alltså ha hunnit vakna (!), äta frukost, dricka kaffe, snusa, klä på mig, lägga en smakfull make-up, borsta håret (...) och tänderna och CYKLA till jobbet. Jag hatar att cykla, cykeln är djävulens påfund. Det gör mig olycklig och äckligt eftersvettig. Dessutom får jag syrebrist och andnöd. Det tar mig 30 minuter att cykla dit ifall jag vill slippa den där andnöden och stressen. Att vakna till liv, äta frukost, klä på mig osv kommer att ta cirkus en timme. Jag måste med andra ord gå upp 06.30. Och jag kommer somna två inatt också, om jag har tur.

Igår tränade jag. Mage och mina klena arma skinkor. Jag plågade mig med Tracy Andersons övningar och jävlar vad ont det gjorde. 40 repetitioner av varje och efter fem kom det nästan kräks. Men ni vet, om man ser framför sig hur man vill se ut Beach 2012 så går det. Det gåår - det gååååår. Jag fick träningsvärk efter ett par timmar och idag kan jag naturligtvis inte gå rakt. Men Tracy är antagligen ett geni så jag tänker från och med nu ha henne som min guru.

 

Under morgonpromenaden idag började jag längta till våren. April för att vara exakt. När solen lyser varm då och då, gruset sopas bort från trottoarerna och den sista snön till slut töar bort. När man kanske kanske vågar shorts och skor utan strumpor, bränner sig på näsan för första gången och dricker kaffe utomhus på morgonen.

Sånt jag lovat mig själv att skaffa till dess:
Jämnlångt hår och helblondering
Loads and loads of tunna silverringar
Sandaler (typ these pricks)
Nya awesome byxor - som de här, eller de här.. (undrar förresten hur svårt det är att fixa det själv, jag ska naturligtvis försöka)
Nya hårprodukter
Vara snygg i backslick


Apropå ingenting. Alla som gillar farliga, lite skitiga, solbrända vildar med smink och långt hår, riddarrustningar, swordfights, vargar, sex med dvärgar, lords och ladys, generellt snygga människor, rödvin, prostitution och lite krig SKA TITTA PÅ GAME OF THRONES (hello Khal Drogo). Jag har sett hela säsong 1 på fyra dagar. Need I say more?

Det tog nästan två timmar, men nu är den min. Fast, man vet aldrig med H&M. Om några dagar får jag säkert hem ett brev där det står att plagget jag beställde tyvärr är slutsålt och så får jag en rabattkod på 50 kronor som plåster på såren. H&M har bett om ursäkt till alla sina fans på fb för att sidan inte fungerat och att de jobbar hårt för att lösa problemet. Yeah. Right. Nåja, nu får jag väl ta ut glädjen i förskott och tänka att det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan. It's a motherfucker till klänning.

 

 

Det är söndag och fars dag och vi har käkat schwarzwaldtårta framför nyhetsmorgon och druckit kaffe. Igår krattade jag oändligt många löv, fyllde säckar och släpade dem till en container. Lyssnade på julmusik och drack glögg framför öppna spisen. Löste korsord, skrev och tittade på serier (nya grejen är Persons Unknown). På kvällen gjorde jag mani/pedi, drack rödvin och öste kollage över Polyvore. Polyvore är knark. Skitkul, men knark.

I fredags träffade jag Emilia och det var självklart roligt. När vi gick hem i svinkylan såg vi tydligen en meteor sprängas när den träffade atmosfären. Det var awesome egentligen och min bästa beskrivning av hur den såg ut är.. en jättestor sten på himlen. 400 meter i diameter. Jag väntade i flera minuter på smällen och jordens undergång och idag vågar jag knappt gå ut i mörkret för jag ser der untergang Melancholia-style framför mig. I'm screwed, you don't have to tell me twice. Men se Melancholia för all del (Alexander Skarsgård är löjligt snygg som vanligt). Man blir så deprimerad och överväldigad av dödsångest att det är ett under att man ens andas när filmen når sin kulmen (jag vill så gärna säga hur den slutar så om ni vill veta - här är ett klipp, spola fram till 02:00 och döööö).

Jag känner mig lycklig faktiskt och desto mer när jag tänker på vad jag vill:

• att det ska bli sommar så man slipper fucking strumpbyxor, fodrade jackor och impregnerade skor
• fixa jeansshorts att riva sönder, nita, sy om och patcha
• ha något (gärna denna eller denna) från Versace for H&M-kollektionen naturligtvis
• bli rik så jag kan köpa allt från 3.1 Phillip Lim och Isabel Marant och en Cartier-klocka
• skaffa en heltäckande solbränna som aldrig försvinner
• köpa loads of armband
• gå loss på lush och köpa schampokakor, lip scrubs och bubbelbitar
• åka till öland och bada naken i solnedgången
• se coldplay
• dricka piña coladas i en solstol
• hitta en ny perfekt parfym
• få lika snygga ben som Elin Kling
• gå till frisören och säga att jag vill ha exakt likadant hår som Angelica Blick
• alternativ sätta in en jäkla massa löshår så jag åtminstone kan få se hur jag ser ut i en fiskbensfläta.

 

Men måste det nödvändigtvis fortsätta vara kallt och snart bli vinter så kan jag tänka mig att knöla in mig i en ullig armygrön jacka med luva och aztekmönstrad tröja och sköna byxor med dragkedjor så länge.. Eftersom jag inte kan gå till frisören så försöker jag prova något nytt som är gratis. Rockar numera mittbena. Känn på den.

 

Jag sa ju igår att jag skulle slänga in lite fighting spirit här. Och då menar jag inte att jag ska ha ett långt utlägg i pepp-talk. Jag tänker kort och gott lägga upp en bild på min nuvarande, dåvarande, framtida och everlasting motivation. Poesin som finns i kläder, skor, smink, flätor, smycken, solen, sommarbrisen och havet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

By the by, det är 7 dagar kvar.. 7 dagar tills Versace for H&M-kollektionen släpps. Och 6 dagar kvar till BREAKING DAWN PART 1.

Idag vaknade jag tidigt hemma hos Johan med påsigt ansikte och rödsprängda ögon, en huvudvärk out-of-this-world och ett blödande hjärta. Somnade sent inatt efter flera glas vin och att halvt ha gråtit ihjäl mig. Nu är jag lämnad ensam kvar i en deprimerande liten stad. Det är höst, och den spär inte direkt ut min apatiska inställning gentemot min enkelspåriga tillvaro. Det blev ett hastigt avsked med diverse konsekvenser som jag ändå på något sätt trodde jag var förberedd inför. Ibland känner jag mig själv så dåligt. Så. Idag - ett eländes elände. Tårar i Sivs päls, matvägran, lindrande sömn, serieöverdoser och annan verklighetsflykt. Pausar jag så rivs ett hål i bröstkorgen upp och hela innanredet ramlar ut om jag inte håller ihop såret. Hårt som fan med båda händerna. Det är ingen äcklig metafor utan en exakt beskrivning av känslan.

Nu är det naturligtvis så att jag är mycket väl medveten om att jag är överdrivet dramatisk. Ok. Härmed utser jag mig själv till världens främsta no-lifer. Ja, jag gör lite narr av mig själv och min överdrivenhet i detta läge. Jag har helt och fullkomligt blown this out of proportion. Det hjälper att skratta åt jämmer och död. Det är inte så att livet tar slut eller att jorden går under, men när jag finner mig själv i en no-life crisis så är det svårt att över huvud taget se någon mening med att gå upp ur sängen.

Äh. Nu blev det här alldeles för långt och jag som hade tänkt slänga in ett stycke depressionsvägran och fighting spirit. Det får bli i morgon istället.

Tänkte bara checka in och säga att jag har tagit ett långt bad. Jag skrubbade varje millimeter av kroppen tills huden glödde. Jag filade fötterna, jag tvättade håret och packade in det. Nu har jag även fönat det med rundborste. Överkurs. Men, naglarna är fortfarande fuck fula och min weekendbag är inte packad.

Jag har väl i stort sett fallit av jordklotet och sugits in i nåt slags svart hål. Jag är inte död. Jag har ingen giltig förklaring till varför jag aldrig hör av mig till någon. Stuck in a rut är nog så nära jag kan komma, och jag är verkligen ledsen. Förlåt. Ska i alla fall ge mig på att försöka tydliggöra mitt sinnestillstånd så att det blir det minsta begripligt för andra. Mitt liv har nämligen stagnerat och kanske känner någon igen sig i att:

• din energi är på botten, likaså din livslust och känsla av tillhörighet
• du känner dig fullkomligt vilsen, rotlös och osäker
• din förmåga att uppnå resultat är fucked
• du går upp/ner flera kilo i vikt, du sover inte eller sover för mycket, du gnisslar tänder, spänner dig och har en långtradare parkerad över bröstkorgen så att du inte kan andas och får därför syrebrist till hjärnan och blir således orkeslös och andfådd av att gå ut med soporna
• du har ingen aptit, men cravar efter socker, salt, nikotin och alkohol 24/7
• och the biggy.. du ser inget ljus i tunneln, du ser inte ens någon tunnel och du har sån gränslös ångest över din livssituation att vad du än ska företa dig hindras av att du är så jävla modlös, ängslig och ynklig

Nu vet jag att det sitter folk där ute som bara tänker att jag ska "skärpa till mig, ställa klockan på morgonen, äta en stadig frukost, gå en promenad, söka jobb och ge fan i chipsen" och när jag säger det högt för mig själv blir jag motiverad i ungefär 10 sekunder. Sen blir allt svart igen.

Så jag försöker hitta andra vägar till att motivera mig själv. Kanske kan jag googla mig fram genom livet, köpa alla tips jag hittar och:

• övertyga mig själv om att det kommer att gå över
• motionera
• socialisera
• förändra min kost
• förändra mina rutiner
• sluta vänta på att nån stor livsomvälvande händelse ska bryta mig ur ledan
• byta umgänge och göra mig av med negativ energi
• ta ansvar och sluta förlita mig till externa faktorer
• självrannsaka

eller... get comfortable in the rut. Jag har så många, SÅ många ursäkter till att inte göra något av detta. Visst, jag kan se små ljusglimtar ibland och i mitt eget sällskap har jag väldigt gott självförtroende. Inom mig vet jag att jag är bäst och att jag kan göra vad som helst - hade jag bara haft en tillstymmelse till beslutsamhet eller drivkraft. Som det ser ut nu hjälper inte ens det som jag alltid ägnat mig åt när jag ängslas, alltså att fila naglarna. Nu har de blivit långa, lacket är avskavt och nagelbanden behöver petas ned. Mina fötter skulle behöva filas, mitt hår klippas och tvättas. Min kropp skulle behöva skrubbas och ögonbrynen plockas. I morgon ska Johan och jag till Stockholm och se Bob Dylan och Mark Knopfler. Det är ett bra skäl till att ge mig själv en omgång. Kommer jag att orka? Ni är välkomna att satsa pengar för eller emot, så återkommer jag med besked.