no-life crisis


Idag vaknade jag tidigt hemma hos Johan med påsigt ansikte och rödsprängda ögon, en huvudvärk out-of-this-world och ett blödande hjärta. Somnade sent inatt efter flera glas vin och att halvt ha gråtit ihjäl mig. Nu är jag lämnad ensam kvar i en deprimerande liten stad. Det är höst, och den spär inte direkt ut min apatiska inställning gentemot min enkelspåriga tillvaro. Det blev ett hastigt avsked med diverse konsekvenser som jag ändå på något sätt trodde jag var förberedd inför. Ibland känner jag mig själv så dåligt. Så. Idag - ett eländes elände. Tårar i Sivs päls, matvägran, lindrande sömn, serieöverdoser och annan verklighetsflykt. Pausar jag så rivs ett hål i bröstkorgen upp och hela innanredet ramlar ut om jag inte håller ihop såret. Hårt som fan med båda händerna. Det är ingen äcklig metafor utan en exakt beskrivning av känslan.

Nu är det naturligtvis så att jag är mycket väl medveten om att jag är överdrivet dramatisk. Ok. Härmed utser jag mig själv till världens främsta no-lifer. Ja, jag gör lite narr av mig själv och min överdrivenhet i detta läge. Jag har helt och fullkomligt blown this out of proportion. Det hjälper att skratta åt jämmer och död. Det är inte så att livet tar slut eller att jorden går under, men när jag finner mig själv i en no-life crisis så är det svårt att över huvud taget se någon mening med att gå upp ur sängen.

Äh. Nu blev det här alldeles för långt och jag som hade tänkt slänga in ett stycke depressionsvägran och fighting spirit. Det får bli i morgon istället.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0