daydream

 

Det är slutet av augusti. Tänk vad tiden kan gå fort när man har roligt, outhärdligt tråkigt och allt däremellan. Jag hann aldrig märka att det blev vår. Det var vinter och sedan var det sommar. Koltrasten hann bara precis börja sjunga så hade liljekonvaljen vissnat. Gruset sopades bort och så var det skolavslutning. Men. Det har varit en fin sommar. En sol som aldrig gick ned. Svettmonster på min balkong. Vitt vin, rosévin, mousserande vin, rött vin. Oräkneliga omgångar Chicago i Djurängen. Varning på stan och nakenbad. Mitt enda misstag var att ta ut för lite semester. 

 

Jag har på sistone känt en uppgivenhet som inte är hälsosam. Jag har tänkt att jag hatar min lägenhet. Jag har tänkt att jag ger upp hoppet om mänskligheten. Jag har tänkt att jag aldrig vill sätta några barn till den här världen. Jag har tänkt att jag kommer sitta här om ett år igen och vara kvar på samma ställe. Jag har tänkt att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om det. Jag har börjat tänka om. Jag har påbörjat en process av utrensning och utbytnad av saker och tankar.

 

Jag tänker att det det vore en skitdålig idé att bestämma mig för att något är på ett visst sätt. Att det bara skulle vara det här just nu, som en fryst känsla, som om jag vore handlingsförlamad i förhållande till mitt eget liv. Det där med ödet eller slumpen eller vad jag själv har för makt att påverka. Jag skulle aldrig stå ut med tanken på att varje människa har en redan utdanad väg att vandra. Eller att alla livets händelser styrs av slumpfaktorer. Inte känner jag mig heller tillfreds med att jag, och bara jag, bär hela ansvaret för allt som händer mig. Lösningen till problemet är att jag inte måste bestämma mig. Det kan vara lite av allt. Jag kan ha fel. Äntligen inser jag vad han menade (en sån gåva). Men som Jonas Gardell sa, så vill jag inte lämna tillbaka mitt liv oanvänt. Jag vill inte lägga mig själv med alla mina blödande tankar och mitt brinnande hjärta i en låda och förvara på vinden, för att jag tyckte att jag inte vågade synas, höras eller finnas. När jag är så övertygad om att det är fel att göra så, hur kommer det sig då att jag gör precis det gång på gång på gång på gång.. Det är så svårt att klämma ur mig vad det är jag vill. Jag hamnar alltid där, jag vet. Jag tror jag bara vill sitta här och skriva. Och bli tagen med storm. Och resa. Och skaffa massor av barn. Och göra det mitt hjärta tål. 

 

Som vanligt är det inte meningen att låta så nedrans deppig, för det är jag inte. Det är så skönt att börja skriva och under tiden komma till insikt. Jag ber verkligen om ursäkt för hur ointressant det här måste vara att läsa. Som att sitta och berätta i timmar om vad jag drömde inatt. Bara jag kan relatera till det.