silence is golden


Nu sitter jag här med en massa ny energi utvunnen ur yoga-passet jag nyss var på. Vad ska jag göra med den? Det snöar igen och jag är så evinnerligt trött på skiten att jag nästan kastar in handduken och försjunker i djup depression. Försöker tänka på Thailand och sol och sliskiga drinkar i poolbaren men det är svårt att föreställa sej värme när man omges av kyla. Jag har också blivit besatt av tanken på vad jag ska göra av mitt liv. Vad jag ska bli när jag blir stor. Så fort jag beslutar mej för något, så får jag monsterångest och känner mej otillfredsställd och börjar om igen. Psykolog - JA! Nej, det tar för lång tid och ska jag orka med alla andras bördor resten av livet? Genusvetare - JA! Nej, jag är trött på tjatet och ingen annan fattar ändå. Barnmorska - JA! Nej, då måste jag först bli sjuksköterska och torka andras bajs. Djursjukskötare - JA! Nej, intagningspoängen är för höga. Sen hittar jag andra utbildningar som känns halvhjärtade. Men jag kan inte utbilda mej till något halvhjärtat. När jag är färdig vill jag få ett jobb direkt och så är det bra så. Vad kostar det att anställa en livscoach? Jag kan inte göra det här mer, jag behöver hjälp. Snart har jag slösat bort tre terminers studiemedel och det känns inte bra.

Jag vill bara vara en betraktare, som sitter tyst i ett hörn och skriver vad jag ser och känner. Kan man tjäna pengar på det? Jag gillar att vara tyst och stå vid sidan om med bara mina egna tankar. Jag avskyr att jobba ihop med andra, för jag vet bäst själv. Jag är djupt tacksam för att de få personer jag omger mej med är kloka och intressanta och inte som någon annan jag träffat. Jag önskar att vi kunde göra allting ihop, studera, jobba.. Men så fungerar ju inte livet och det suger och jag tänker aldrig acceptera det. Jag tänker sitta här med mina tankar och stressfinnar över hela kroppen och lastbilen över bröstkorgen. Hellre det än att acceptera shit. Det är detta som är de intellektuellas leda. Den som gäspar genomskådar - den som ler är lurad. Vilken pompös, uppblåst skithög jag är, men jag vet åtminstone om det. Ibland blir jag bara så uppslukad av min kärlek till mej själv.

Alanis Morissette - Wunderkind



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0