daydream

Jag har väl i stort sett fallit av jordklotet och sugits in i nåt slags svart hål. Jag är inte död. Jag har ingen giltig förklaring till varför jag aldrig hör av mig till någon. Stuck in a rut är nog så nära jag kan komma, och jag är verkligen ledsen. Förlåt. Ska i alla fall ge mig på att försöka tydliggöra mitt sinnestillstånd så att det blir det minsta begripligt för andra. Mitt liv har nämligen stagnerat och kanske känner någon igen sig i att:

• din energi är på botten, likaså din livslust och känsla av tillhörighet
• du känner dig fullkomligt vilsen, rotlös och osäker
• din förmåga att uppnå resultat är fucked
• du går upp/ner flera kilo i vikt, du sover inte eller sover för mycket, du gnisslar tänder, spänner dig och har en långtradare parkerad över bröstkorgen så att du inte kan andas och får därför syrebrist till hjärnan och blir således orkeslös och andfådd av att gå ut med soporna
• du har ingen aptit, men cravar efter socker, salt, nikotin och alkohol 24/7
• och the biggy.. du ser inget ljus i tunneln, du ser inte ens någon tunnel och du har sån gränslös ångest över din livssituation att vad du än ska företa dig hindras av att du är så jävla modlös, ängslig och ynklig

Nu vet jag att det sitter folk där ute som bara tänker att jag ska "skärpa till mig, ställa klockan på morgonen, äta en stadig frukost, gå en promenad, söka jobb och ge fan i chipsen" och när jag säger det högt för mig själv blir jag motiverad i ungefär 10 sekunder. Sen blir allt svart igen.

Så jag försöker hitta andra vägar till att motivera mig själv. Kanske kan jag googla mig fram genom livet, köpa alla tips jag hittar och:

• övertyga mig själv om att det kommer att gå över
• motionera
• socialisera
• förändra min kost
• förändra mina rutiner
• sluta vänta på att nån stor livsomvälvande händelse ska bryta mig ur ledan
• byta umgänge och göra mig av med negativ energi
• ta ansvar och sluta förlita mig till externa faktorer
• självrannsaka

eller... get comfortable in the rut. Jag har så många, SÅ många ursäkter till att inte göra något av detta. Visst, jag kan se små ljusglimtar ibland och i mitt eget sällskap har jag väldigt gott självförtroende. Inom mig vet jag att jag är bäst och att jag kan göra vad som helst - hade jag bara haft en tillstymmelse till beslutsamhet eller drivkraft. Som det ser ut nu hjälper inte ens det som jag alltid ägnat mig åt när jag ängslas, alltså att fila naglarna. Nu har de blivit långa, lacket är avskavt och nagelbanden behöver petas ned. Mina fötter skulle behöva filas, mitt hår klippas och tvättas. Min kropp skulle behöva skrubbas och ögonbrynen plockas. I morgon ska Johan och jag till Stockholm och se Bob Dylan och Mark Knopfler. Det är ett bra skäl till att ge mig själv en omgång. Kommer jag att orka? Ni är välkomna att satsa pengar för eller emot, så återkommer jag med besked.