säg att du älskar mig

 
Sitter och väntar på att nedladdning 1, 2 och 3 ska bli klara. Sommar i P1 med Björn Lindeblad, Marie Göranzon och Nour El-Refai (igen). Det är hittills det vackraste jag hört i mitt 25-åriga liv. Känner mig helt plötsligt lite nere och det vill jag inte göra. Det borde vara olagligt att känna något förutom ovillkorlig och oåterkallelig lycka. På sistone har jag känt så. Jag har varit mig själv nog, inte saknat något särskilt, levt som en kung i flera bemärkelser, slösat pengar, dansat, jobbat hårt. Bara petat försiktigt på taggar inom mig och det har inte gjort ont för jag har mått bra. Men.. Jag har varit sjuk sen i lördags och jag hade helt glömt bort hur det var att känna sig såhär ynklig och orkeslös. Det kan inte vara bra, är det därför det gör ont? Det har sugit musten ur mig och jag har varit tvungen att sjukskriva mig från jobbet och det enda (nästan) jag har kunnat tänka på är att det går åt helvete när jag inte är där. Som om jag vore oumbärlig. Som om allt kretsade kring mig. Helt jävla egocentrisk. 
 
Jag har köpt flera kilo böcker men jag kan inte förmå mig till att börja läsa. Jag blir stressad av att jag inte kommer ha tid till att drunkna i dem och det gör mig en smula sorgsen återigen. Jag har varit vaken lite försent om kvällarna sista dagarna och sovit lite för länge på mornarna vilket naturligtvis också stressar mig nu när jag inser att jag borde sova som ett barn om en timme för att orka gå upp 05.10 i morgon när klockan ringer. Jag är inte nådig. Men jag kan ha fel. 
 
 

let ya hair down baby


Mamma och pappa just left the building för en weekend i Karlskrona. Nu är det ff. Nu är det spela hög musik. Nu är det försumma matvanor. Nu är det vinpimpling deluxe. Nu är det okristlig fylla och stadsfest med Jessica och Kim.


Drop got no top, you on the top floor
Pink rosé, think OJ
I get away with murder when I sling yay
Niggas got less steps than Britney
That means it ain't stepped on, dig me?

Jay-Z - Roc Boys (And The Winner Is...)


bara en sak till


I DECLARE WAR ON långa tånaglar. Det är äckligt. Och ohygieniskt. Klipp dem. Punkt.


when autumn comes, it doesn't ask


It just walks in, where it left you last. And you never know when it starts until there's fog inside the glass around your summer heart. (John Mayer - Something's Missing)

Nu vill jag ha värme. Och sol. Och sand mellan tårna. Jag vill svettas och brännas och pinas. Jag vill bada i turkost ljumt hav och sitta på en balkong i kvällsmilt solljus och dricka mousserande vin och spela Yatzy. Sand mellan tårna sa jag.


how many more demons do you have to strangle


Okej. Idag har jag nån slags sugen-på-flätor-dag och då blir jag så jävla förbannad när mitt hår inte är tillräckligt för att få till en monstersnygg fishtail. Jag är också skitlack för att jag inte kan köpa saker. Jag vill ha kläder. Skor. Smink. RESA. Ja. Jag är faktiskt arg på precis allt idag. Det finns ingenting som inte är ett störningsmoment - så ur vägen. Jag lyssnar på lite M.O.P. och Talib Kweli så jag slipper tänka.

Jag är så innerligt trött och frickin bored och fuck besviken.

Jag försöker drömma om svarta naglar, långt ruffsigt hår, grått, boots, stickade stora tröjor med för långa ärmar, matta strumpbyxor, trashade jeans, stora halsdukar, Acne Pistols, tunna silverkedjor. Och kommande biopremiärer: Breaking Dawn, The Girl With The Dragon Tattoo..


Atmosphere - Lovelife

-


Jag är egentligen skrivsjuk och skulle kunna sitta uppe halva natten och ösa ut ord här, men jag har inte tid just nu. Hoppas att jag känner likadant i morgon. Sitter i alla fall och grubblar och känner mig illa till mods. Naturligtvis på grund av det som hänt i Norge. Det har liksom skakat i mig sedan i fredags. Det är vidrigt och jag äcklas av det. Men det är väl ingen mening med utspydd ilska. Däremot kan det göra gott att spy ut ilska.

Det finns människor.. eller hrm varelser, som helt saknar empatisk förmåga. Det är bara att acceptera det. Jag vet att det är en helt annan sak att säga att man vet att världen inte bara är god, som att faktiskt ställas inför en situation där ens förhoppningar om världen som god raseras. För mig är empati grunden till, eller till och med definitionen av, mänsklighet. Jag har därför svårt att över huvud taget försöka mig på att förstå den här varelsens tankegångar eller motiv. Det är inte värt det därför att han inte är någon människa. Det är en det. Eller en den om man så föredrar. Ett slags förekomst. Kanske en vandrande vålnad.


RSS 2.0