Harpan forever


Ibland undrar jag varför jag ska envisas om att gå upp tidigt.. Jag har ju liksom ingen tid jag behöver passa och idag när jag vaknade så var jag så trött att det kändes som om jag bara hade blinkat. Så god sömn har jag haft i natt. Jag inbillar mej att om jag går upp vid sju så kommer jag vara lika trött som Victor ikväll och kanske kan vi till och med somna tillsammans. Det har inte hänt en enda gång sedan vi flyttade in.

Men jag var faktiskt trött när vi gick och la oss igår vid tio-tiden. Jag satte igång Melrose Place, la mej till rätta och slöt ögonen. Kände mej lugn och avslappnad och Victor andades tyst och var gosig. Men så plötsligt... kommer dem... korten... HARPAN! De fladdrar förbi bakom ögonlocken och jag lägger treor på fyror och skickar upp ess och bläddrar i kortleken tills solitärleken går ut. Spelet börjar om. Och går ut. Och börjar om. Jakes, Michaels, Janes, Alisons och Billys röster blir gällare och gällare och till slut ekar det i hela huvudet och korten bara far förbi som sex rimmande ryssar i 70-90. Jag stänger av helvetet. Sakta men säkert försöker jag lugna ner min hjärna, be om ursäkt för det jag utsatt den för, trösta den genom att börja måla upp vackra bilder istället. Rosor (som var klöver-sex-färgade och förvandlades till ruter ess inuti) och stränder (med vågor som liknade kortleken när den faller över skärmen då spelet går ut). Till slut måste jag ha somnat, för sen minns jag inte mer.

Idag ska jag inte spela Harpan. Jag lovar, hjärnan, inte en enda.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0