daydream

Längesen igen nu. Jag har försökt mig på att skriva inlägg säkert 20 gånger de senaste dagarna, men det har inte gått. Nu lyssnade jag på den här lilla låten med City and Colour och fick ont i magen. Alltid bra att känna. Så nu känner jag mig en smula gråtmild, yr i huvudet och det bubblar i ådrorna. One ångestdrabbad tonåring comin up. När ska jag växa upp..

 

Anywho. Förra veckan var jag på blodcentralen och tappades på 4,5 dl blod. Hon lyckades sticka rätt på första försöket den här gången och det var ju skönt, tänkte jag i min enfald. En obehaglig smärta drabbades jag av likt förbannat, som jag inte riktigt kan beskriva, och när jag försöker erinras om den här och nu så blir jag illamående. Det blev jag så att säga på blodcentralen också. Två gånger trodde jag att jag skulle kräkas över hela avdelningen och sen blev det i stort sett svart för ögonen och jag hörde ingenting. Då ropade jag på en BMA och sa att jag inte mådde så bra. Hon satt bredvid mig hela tappningen och matade mig med saft i ett sugrör och Johan fick komma in och hålla mig i handen. När det var över fick jag vila, sen ut i väntrummet och dricka kaffe och mer saft. I soffan började jag må dåligt igen så receptionisten kom ut och bar mig i ena armen och Johan i den andra in till salen igen. Jag lade mig ner, benen hissades upp och huvudet ner. Efter tio minuter tog de mitt blodtryck. 100/50. Jesus Kristus. Den ultimata blodgivaren, verkligen. När jag låg där lovade jag mig själv att aldrig aldrig sätta min fot på blodcentralen igen. Det är inte meningen att man ska plåga sig själv bara för att hjälpa andra. Eller? Dagen efter tänkte jag att det kanske går bättre om jag provar en gång till. Så jag antar att jag väl provar en gång till då. Fårskalligt va, men någonstans inom mig tänker jag att det finns stackars människor som behöver mitt blod. Om Karin, 30 år och småbarnsmamma kommer in med leukemi och behöver 170 påsar 0- så kan jag stå ut med att plågas och kräkas och svimma tre gånger om året för att hon ska slippa dö.

Ja det är trist. Men nu avslutar jag med en liten kul nyhet. Man får just nu, som hedrar H&M club-medlem 50 % rabatt på en valfri vara, och jag (något spånigt och rundhänt) var tvungen att göra ett köp. These TOTALLY RAD boots i true mocca.

Det avslutar jag med. Det är dags att säga gokväll och tja och läget och god natt och det där vanliga. Tja! Tja på re!

Inatt blev jag väckt av mobilen. Eller rättare sagt av Johan som ringde mig okristligt sent. Jag lackade eftersom jag älskar att sova mer än något annat (förutom snus, chips, vin och långa bad). Anywho, den lilla människan kom hit kvart i tre bara för att sova med mig. Can't blame him. Idag blev vi väckta av Nils som kom in och sjöng "Morniiiing's here, the morning is heeere" och så fick jag kaffe. Vi har också varit vid Bergagården och plockat grenar av cypressväxter och nypon så mamma kan göra en krans. Annars sitter jag mest här och det pirrar och liksom spritter i hela kroppen. Även om jag är arbetslös och pank så ser jag en ljus framtid för mig. Ljus och stor.

Jag lyssnar på The All-American Rejects - Move Along och Dance Inside. Det är låtar som jag behöver höra ibland för att komma ihåg hur det känns att vara levande och att gå upp i ottan för att promenera en halvmil till jobbet i 15 minusgrader och en tidig vintermorgons mörker. Då brukade jag ha en iPod som fungerade. Då brukade jag inte använda shuffle. Då brukade jag lyssna på de här låtarna och:

Switchfoot - Awakening
Jack's Mannequin - I'm Ready
Angels & Airwaves - Call To Arms
The Working Title - Under The Ground

This is your life. Do what you love and do it often. If you don't like something, change it. If you don't like your job, quit. If you don't have enough time, stop watching TV. If you are looking for the love of your life, stop; they will be waiting for you when you start doing things you love. Stop over analyzing. Life is simple. All emotions are beautiful. When you eat, appreciate every last bite. [...] Travel often; getting lost will help you find yourself.

Jag skulle spela Sims ikväll. Och jag skulle göra det deluxe. Att det inte fungerar på min gamla dator är underförstått, men på mammas borde det faktiskt fungera. Så. Jag installerade och körde. Vräkte folk, raserade väggar, flyttade buskar, bytte färg på bilen, förminskade näsborrarna och förlängde ögonfransarna. Krash. Djupt andetag och provade igen. Krash. Fan.


Jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än