daydream

Om en timme blir vi upplockade av Anna och Victor. Jag är så nervös att jag hackar tänder och fötterna lever sitt eget liv på golvet. Jag har ingen aning om varför jag ens skriver, men jag tror att det hjälper lite att bajsa ut tankar. Worst scenario: planet lyfter och det börjar lukta bränt. Då kommer jag dö i hjärtattack. Jag känner på mej att jag inte kommer att dö av själva olyckan (krossad skalle eller uppbrunnen kropp och sånt) utan jag kommer dö av skräcken. Jävligt förargligt. Alla överlever utom Kerstin som dog av rädsla med kiss i byxorna. Grejen är att jag tar för givet att jag ska dö varje gång jag gör något som verkar farligt. Då spelar det ingen roll hur njutbar flygresan skulle kunna vara. Mamma säger att det blir underbart, man blir uppassad och blah blah fucking blah. Ska man dö så ska man har jag sagt. Äh, ta inte mina ord på allvar, det är bara trams som kommer ur en klart galen och mycket sjuk hjärna. Jag kanske ska höja dosen igen.



Jag kommer tänka på er hemma och sakna er, särskilt dej Emilia om du läser detta :) Ikväll kommer jag sitta på balkongen och titta på en sakta sjunkande sol som glittrar i Medelhavet. Lyssna på vågbrus och se varenda utslag av oro försvinna.