du kanske aldrig når dit du vill nå
Det är slutet av augusti. Tänk vad tiden kan gå fort när man har roligt, outhärdligt tråkigt och allt däremellan. Jag hann aldrig märka att det blev vår. Det var vinter och sedan var det sommar. Koltrasten hann bara precis börja sjunga så hade liljekonvaljen vissnat. Gruset sopades bort och så var det skolavslutning. Men. Det har varit en fin sommar. En sol som aldrig gick ned. Svettmonster på min balkong. Vitt vin, rosévin, mousserande vin, rött vin. Oräkneliga omgångar Chicago i Djurängen. Varning på stan och nakenbad. Mitt enda misstag var att ta ut för lite semester.
Jag har på sistone känt en uppgivenhet som inte är hälsosam. Jag har tänkt att jag hatar min lägenhet. Jag har tänkt att jag ger upp hoppet om mänskligheten. Jag har tänkt att jag aldrig vill sätta några barn till den här världen. Jag har tänkt att jag kommer sitta här om ett år igen och vara kvar på samma ställe. Jag har tänkt att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om det. Jag har börjat tänka om. Jag har påbörjat en process av utrensning och utbytnad av saker och tankar.
Jag tänker att det det vore en skitdålig idé att bestämma mig för att något är på ett visst sätt. Att det bara skulle vara det här just nu, som en fryst känsla, som om jag vore handlingsförlamad i förhållande till mitt eget liv. Det där med ödet eller slumpen eller vad jag själv har för makt att påverka. Jag skulle aldrig stå ut med tanken på att varje människa har en redan utdanad väg att vandra. Eller att alla livets händelser styrs av slumpfaktorer. Inte känner jag mig heller tillfreds med att jag, och bara jag, bär hela ansvaret för allt som händer mig. Lösningen till problemet är att jag inte måste bestämma mig. Det kan vara lite av allt. Jag kan ha fel. Äntligen inser jag vad han menade (en sån gåva). Men som Jonas Gardell sa, så vill jag inte lämna tillbaka mitt liv oanvänt. Jag vill inte lägga mig själv med alla mina blödande tankar och mitt brinnande hjärta i en låda och förvara på vinden, för att jag tyckte att jag inte vågade synas, höras eller finnas. När jag är så övertygad om att det är fel att göra så, hur kommer det sig då att jag gör precis det gång på gång på gång på gång.. Det är så svårt att klämma ur mig vad det är jag vill. Jag hamnar alltid där, jag vet. Jag tror jag bara vill sitta här och skriva. Och bli tagen med storm. Och resa. Och skaffa massor av barn. Och göra det mitt hjärta tål.
Som vanligt är det inte meningen att låta så nedrans deppig, för det är jag inte. Det är så skönt att börja skriva och under tiden komma till insikt. Jag ber verkligen om ursäkt för hur ointressant det här måste vara att läsa. Som att sitta och berätta i timmar om vad jag drömde inatt. Bara jag kan relatera till det.
säg att du älskar mig
Sitter och väntar på att nedladdning 1, 2 och 3 ska bli klara. Sommar i P1 med Björn Lindeblad, Marie Göranzon och Nour El-Refai (igen). Det är hittills det vackraste jag hört i mitt 25-åriga liv. Känner mig helt plötsligt lite nere och det vill jag inte göra. Det borde vara olagligt att känna något förutom ovillkorlig och oåterkallelig lycka. På sistone har jag känt så. Jag har varit mig själv nog, inte saknat något särskilt, levt som en kung i flera bemärkelser, slösat pengar, dansat, jobbat hårt. Bara petat försiktigt på taggar inom mig och det har inte gjort ont för jag har mått bra. Men.. Jag har varit sjuk sen i lördags och jag hade helt glömt bort hur det var att känna sig såhär ynklig och orkeslös. Det kan inte vara bra, är det därför det gör ont? Det har sugit musten ur mig och jag har varit tvungen att sjukskriva mig från jobbet och det enda (nästan) jag har kunnat tänka på är att det går åt helvete när jag inte är där. Som om jag vore oumbärlig. Som om allt kretsade kring mig. Helt jävla egocentrisk.
Jag har köpt flera kilo böcker men jag kan inte förmå mig till att börja läsa. Jag blir stressad av att jag inte kommer ha tid till att drunkna i dem och det gör mig en smula sorgsen återigen. Jag har varit vaken lite försent om kvällarna sista dagarna och sovit lite för länge på mornarna vilket naturligtvis också stressar mig nu när jag inser att jag borde sova som ett barn om en timme för att orka gå upp 05.10 i morgon när klockan ringer. Jag är inte nådig. Men jag kan ha fel.
float on
De har gjort om här så jag vet inte vad jag gör eller hur det kommer att se ut. Som vanligt är det utsidan som räknas, först och främst.
I fredags slutade jag på KC och gjorde allt för sista gången - hämtade kaffe tio gånger, köpte lunch av Steven, skickade restordermail, ställde kaffekoppen i diskmaskinen, loggade ut från datorn. Kramade kollegor och chefen farväl. Trodde jag skulle storgråta, men jag var bara nära när jag sa hej då till Angelica. Ett djupt andetag hjälpte, så jag grät inte. Jag tog på mig skorna och mina presenter under armen och gick ut. Sista veckan gick så fort. Jag kände mig tom, och lite ledsen. Idag känner jag mig ännu mera tom, och lite mer ledsen. Är sjukt glad för andra saker, men I HATE good byes och blir deppig av alla slags avslut. Jag blir deppig av att ha färdigmålade tånaglar, deppig när mammas semester var slut, när bussresan till jobbet är över, att åka hem från stan efter en perfekt utekväll. Jag blir till och med ledsen när Let's Dance slutar gå på tv för säsongen, trots att jag knappt kollat.
Näe. Så deppig är jag inte. Kan jag bara skriva i deppmode? Är det nåt fel på mig? Ganska många förvisso.. Anywho. Jag har fått en tills vidare-anställning på kundcentrum och är just nu tjänstledig för att jobba på ett annat jobb. It is kind of awesome. Har jobbat första dagen idag och allt var rörigt, jag har inte fått några inlogg och det fanns knappt tid till att lära upp mig. Det gör ingenting, det var kul. Jag lärde mig nya saker ändå, jag packade upp varor, jag läste rutiner, jag svarade i telefon, jag registrerade hållbarhet. Nästa vecka kommer regionlogistikern och utbildar mig. Det blir bra!
Hall som Annie
Om inte alltför länge så slutar jag på KC. För... femte gången på fem år, tror jag det blir. Vad det blir av mig sen är inte hugget i sten eller ens i närheten av beslutat. Min hjärna fungerar bara ibland, och när den gör det så har jag många idéer. Sen drabbas jag av beslutsångest och ängslan och kontakten dras ur. Kollar lite på asos istället och köper en ny tröja, så kanske livet blir roligt. Tänk om jag var målinriktad, ekonomisk och modig. Jag hade kunnat vara statsminister nu. Om jag varit politiker hade 0% av Sveriges befolkning röstat borgerligt. Om jag varit politiker hade 100% av Sveriges befolkning sett till allas bästa och källsorterat RUBBET. Mmmm... Nu är jag emellertid inte målinriktad eller ekonomisk.. eller modig. Nu får vi dras med regeringspacket och klimatförändringarna.
Jag önskar bara att jag hade en gnutta av beslutsamhet i min arma kropp. Ska jag bli läkare? Ska jag bli socialantropolog? Eller ska jag nöja mig, bli apotekstekniker, föda en massa barn, skriva böcker, baka bullar och bära nermjölat förkläde på alla bilder i familjealbumet? Varför kunde inte jag bli som Barack Obama? Eller Usain Bolt? De ville något.. och gjorde det. Åtminstone en av dem.
Så har ni kollat in OS på sistone? Har ni sett dokumentären om Usain Bolt? Jag har njutit av varje liten sekund hans fantastiska anlete har synts i bild och känt oroliga fjärilar i magen. Jag fällde ett par tårar efter semin till 100 meter, eftersom jag var på helspänn och hade gruvat mig för en möjlig tjuvstart. Tror aldrig han gör om det thou.. Den mannen är obeskrivlig och fast han inte vet om det ännu så ska han bli min. Kl. 21.55 är det final i 200 meter. Jag kommer att kissa på mig vid "set".
'cause I got too much life running through my veins going to waste
Hej hallå bloggen. Det är olagligt längesen jag uppdaterade dig och det ber jag om ursäkt för. Idag är det söndag och underbart varmt ute. Medan andra klagar på hög fuktighet, svettiga knäveck och frizzy hair så välkomnar jag detta väder med öppen famn och mycket kärlek. Det var så längesedan vi träffades. Det är sommar och min sebumproduktion är i sitt esse. Håret är solblekt och slitet, benen epilerade och hårsäckarna arga som bin. Fötterna är misskötta med avskavt nagellack, förhårdnader och skoskav. Jag tänker gå omkring i jeansshorts och vara barfota hur som helst. Denna sommar ska bli den bästa i mitt liv och hittills har den inte svikit mig. Midsommar var fantastiskt på Öland med härliga vänner, god mat, mycket vin, genomblött tält och bakisdöden deluxe. Det enda som retar mig en smula är att jag inte får vara ledig när jag vill. När ni ligger på stranden och steker en tisdag så sitter jag och mailar restordrar till apotek eller hjälper våra (och även andra apotekskedjors) kunder. Like a baws. Men det är lugnt. Snart åker vi till Sthlm och ser Paul Simon och då får jag EN ledig måndag. Graceland.... Poängen med det här inlägget är att jag vill berätta hur nedrans lycklig jag känner mig. Jag har frihet i blicken och livet står i farstun - jag lovar att du inte ska behöva vänta längre. Jag ska förvalta dig väl. Kom ihåg detta, mina vänner, för jag känner på mig att ni kommer få påminna mig ibland. Idag vet jag att Emelie och Andreas åker till Grekland och just för att jag är fruktansvärt avundsjuk så tänker jag bildbomba här med pics från min och mammas Kreta-resa i maj.
There's... someone on the wing... some... thing!
Jag var tvungen att hälla i mig en halv flaska whisky och en öl för att ens sätta min fot på planet. Det första jag gör är att börja prata med stolsgrannen och tycka att "det är synd att man inte kan beställa in sprit före planet lyfter".
Både jag och mamma underskattade den grekiska vårsolen och fick snygga brännor redan första dagen.
Obligatorisk fotbild i hav.
På en fantastisk beach bar i Platanias
Vår balkong med all inclusive-öl och all inclusive-gin och tonic
Fina mamma
Utsikt
Lårbild
Livsnjutare deluxe
Going to Chania
New Era-kepsen på stranden, Hip-Hop saved my life
köper allt som inte kan köpas för pengar
Jag känner livet i mig idag, samtidigt som mina revben skaver över hjärtat. Har haft en härlig lördag hittills. Vaknade tio, tog en dusch, åt nybakat bröd med salami och brie till frukost med mamma och Nils. Kaffe och snus. Bussen till stan, träffade Emilia. Köpte högst nödvändigt krafs och fikade länge. Nu sitter jag i köket och lyssnar på Maskinen, dricker halvtorr cider och funderar på vad jag ska käka till middag. Ikväll ska jag till Emilia och kolla på Breaking Dawn, dricka vin och måla naglarna. That's the stuff.
Nästa vecka är en underbar vecka. Söndagsångesten kommer inte att drabba mig i morgon. På måndag är det valborg = dubbelt betalt efter kl 13. På tisdag är jag ledig. På onsdag jobb. Torsdag jobb till 12, sedan ska jag supa mig full och flyga till Kreta kl. 16.40. Sen är jag helt enkelt ledig 4-13 maj. Hahahahahaha
drömmen ska brinna om ett annat liv
Söndag och i vanlig ordning är inte livet så roligt. Trots att jag sa nej till utgång igår, så drack jag för mycket vin, men det var roligt och det var en bra dag. Jag åt hotellfrukost på Packhuset med Emma, gick en sväng på staun och köpte ny bikini som naturligtvis är rosa. Om 11 dagar åker jag och mamma till Kreta och det ska bli vansinnigt skönt. Det ska bli skönt att slippa jobba och gå ut med Siv och laga mat och städa och ställa klockan på morgonen. Det ska bli skönt att känna noll ansvar gentemot någonting över huvud taget. Det enda jag ska bry mig om är att ligga i en solstol med mina bästa böcker och korsord..
Ändå. Livet är inte så roligt idag och jag känner mig orolig dygnet runt. Det fungerar inte. Värst av allt är att hur mycket jag än försöker tänka efter så kan jag inte hitta några riktigt bra skäl till varför jag ska oroa mig eller känna mig dödsolycklig. Livet går sin gilla gång nu. Jag har rutiner, ett jobb som är ok, en cykel som fungerar (varför det nu skulle förbättra saker), ett träningskort, underbara vänner och en bortom denna galax fantastisk familj. Jag har färdigsmidda planer för framtiden, pengar i överflöd och jag är inte obotligt ful eller dum i huvudet. Ändå är det som om min hjärna vore mos.
I morgon börjar jag kundserviceutbildning så egentligen har jag en ganska slapp jobbvecka framför mig, där jag inte behöver få daglist-ångest. Det är längesen jag satt i telefon på Apoteket och ska jag vara ärlig så både ser jag fram emot det och vill verkligen inte. Orkar inte prata med folk som vill bli kopplade till Apotek Hjärtat och som blir sura när vi talar om att de inte kan bli det. Vi jobbar inte på Apotek Hjärtat. GET A GRIP! Det är över två år sedan avregleringen och utförsäljningen av apoteken. Kolla på kvittot. Hur kan ni ha missat den samhällsomvälvande händelsen, och samtidigt ha stenkoll på vad Charlotte Perelli äter till frukost. Sluta vara onödiga!
February syndrome
Nu börjar jag märka av den. Dödsmånaden. Februari. Den är lite som september när du tvingas acceptera att sommaren är slut och kastar in handduken. Men H&M:s höstkatalog finns där som tröst. Du forcerar en inställning om att stickade halsdukar och för stora tröjor är mysigt och svarta naglar får förmedla fuck you-hösten-jag-är-starkare-än-du.
Februari har lite mer dold lömskhet, lite mer fuck you you fuckin fuck och håll käften. Du är utmattad efter all påtvingad julkänsla, släkthäng, matlagning, klappshopping och julrimsångest. Du har hunnit bryta alla dina nyårslöften. Du orkar inte ens måla naglarna och ge långfingret. Snön har begravt varenda centimeter av omvärlden och istället för att sakta börja smälta, så packas den tjockare och tätare och temperaturen sjunker. H&M:s vårkläder har för längesedan hit the stores och du har handlat så mycket tygskor, sandaler, pastellfärgade plagg och tunna klänningar att du nästan kräks. Du vill byta täckjackan mot kavaj och feta halsduken mot rosa sjal. Du vill ha saltvattenrufs istället för vintertrött och statiskt. Du fortsätter vara fashion backward. Fåglarna som för ett par månader sedan sjöng glatt i trädgården har tystnat och gnager nu svältande bort det sista på talgbollarna i trädet. Ingen ledighet är inom synhåll. Temperaturen sjunker ytterligare och du inser att din önskan om att få använda Converse nästa vecka är körd. Din hud är torrare än fnösket du använder för att tända eld i öppna spisen med, detsamma gäller håret och hårbottnen. Din kropp är ur funktion. Stressfinnarna är överallt och när du tror du blivit av med en så vaknar du med tre eller fler vid sidan om originalet. Du längtar så efter sol att du lägger dig i en snödriva under hundpromenaden för att molnen skingrats ett par minuter. JAG ORKAR INTE MER!
skiiiiiiiitoxeeeee
För den som är intresserad kan jag tala om att jag har världens sämsta dag idag. Det började med att jag sov för länge och fick hela tio minuter på mig att göra mig i ordning, packa väskan och springa ut till bussen. På väg till jobbet fick jag sitta bredvid en *********** på en överfull buss och sen gå i - 10 grader bakom någon som åtminstone såg ut att vara i min ålder, men som gick fruktansvärt mycket långsammare. När jag försökte gå om henne så ökade hon takten. Naturligtvis. Kommer till jobbet med dödshuvudvärk eftersom jag inte hunnit dricka kaffe. Loggar in på min plats och försöker öppna upp alla program. Jaaaee. Nu, klockan 10:40 har det börjat fungera någorlunda. Vi ligger så att säga en smula efter och jag kan inte använda mitt favorit-kortkommando för att systemet är fucked. Det ligger en mycket irriterande fördröjning hos våra leverantörers hemsidor och jag är också dagens skithög.
Tack för den här dagen. Jag är verkligen glad för att jag får uppleva den. Jag är övertygad om att det är sånt här som får folk att börja knarka.
mmmmmmmmm
Söndag idag och det är okej, förutom utsättningssymtom av grov kaliber. Hur verkar frossa, kallsvettningar, konstans illamående, yrsel, fuckad mage, huvudvärk och domningar i fingrar och tår? Om det är något som gillas kan man alltid börja med Venlafaxin och sen sluta. Annars, nej. I fredags var jag hemma från jobbet men imorgon ska jag gå dit. Man kan inte hålla på och stanna hemma för en så världslig sak som utsättningssymtom när man jobbar på Apoteket. Helgen har i övrigt varit bra och lugn. Kall också.. Och snöig. Usch.
Igår beslutade jag mig också för ett resmål och ett hotell. Bäst och mest sa jag ju och det är jag övertygad om att vi kommer att få här. Probably den mest generösa all inclusive jag hört talas om. Ever. Fyra à la carte-restauranger, bufféer, sushi- och hamburgerbar, tavernor, beer house, sex barer och ouzeri. Och just det, minibaren fylls på varje dag också.. Fan vad vi ska äckla oss babe.
counting flowers on the wall
Jag har lite feber idag. Känner mig som en mossig och seg gammal gubbe just nu. Sitter med gamnacke och ihopsjunkna axlar och tycker synd om mig själv. Ja. Kom nyss hem från jobbet, som går bra trots dagligt tekniskt strul och fuckade ögon. Får inga terminalglas från Apoteket så om jag ska ha några får jag kämpa för förlängd anställning alternativt bekosta dem själv (...).
Jag har spenderat okristligt mycket pengar senaste veckan. Jag har köpt tröjor, byxor, underkläder, schampo, balsam, hårinpackning och lösa nitar så jag kan fixa till mina Converse såhär. Jag har såklart också köpt mat, snus och en jävla massa choklad. Aunt Flow är på ett ovälkommet deluxebesök och då behövs choklad. När jag blivit frisk (hade tänkt vara det idag egentligen) så ska jag även köpa träningskort på Actic - eller som jag gillar att kalla det - Nautilus. Sen ska jag för första (och kanske sista) gången i mitt liv bli fit inför en beach-säsong. Inte för att jag lider av fetma så det står härliga till, men för att jag tycker skinkorna hänger lite löst, armarna orkar knappt bära väskan och över huvud taget är det svårt att sitta upprätt när bålmuskulaturen inte är var den brukade.
Resor kan jag skriva om också.. Resor. Jag åker vart som helst, bara det är varmt och det finns en bar där man kan köpa slibbiga drinkar med paraplyn. Jag kan sova i rännstenen och käka nudlar till middag. Jag kan leva utan dusch och låta sanden skava mellan skinkorna. Näe.. Det kan jag naturligtvis inte när jag tänker på saken. Jag vill helst sova på ejderdun i ett luftkonditionerat hotellrum, med gratis minibar. Jag vill helst ha en jacuzzi på balkongen. Jag vill helst ha en stor fresh buffé att hämta oändligt mycket mat ifrån och jag vill helst ha kall öl på flaska att dricka när jag solar på en mjuk sandstrand.
Egentligen vill jag åka nu med den gång, men det är nog bättre att vänta till maj så vi kan åka till Grekland. Då kan man va här. Här kan man va. Eller här.
näe
Det är den tredje januari idag, tänker jag och blickar upp på min Jan Stenmark-kalender som fortfarande visar december 2011. Vanten i tappningsögonblicket. Jag måste uppgradera mig till 2012. Och jag behöver verkligen nytt schampo, balsam och inpackning. Jag behöver verkligen nya vantar och mössa. Jag behöver VERKLIGEN KLIPPA MIG OCH FÄRGA MIN ÄCKLIGA UTVÄXT. Det är mycket jag behöver. Men jag är pank. I ganska exakt 21 dagar till. Och tre veckor är väl ingenting, sitter ni säkert och tänker och tycker att jag är löjlig som våndas i mitt i-landsproblem. Men jag längtar ju så förjordat. Jag ser framför mig hur alla dessa ting ska omvälva hela mitt liv, men när de tas ur detta sammanhang så inser jag naturligtvis vilka ringa bekymmer jag har.
Mina ögon orkar inte koncentrera sig på skärmen längre. Snart måste jag boka tid hos en optiker. Jag vill ha min falksyn kvar. Den som ändå kunde kom ihåg sånt, som egentligen är viktigt.
nu vet du allt om ingenting
Sååee. Julen är slut och det är väl skönt. Jag kan kräkas när jag tänker på fettig julmat och vad värre är.. julsnaps. Juldagens baksmälla var den värsta på länge. Jag fick en massa smaskiga saker i julklapp (bland annat urinvägsinfektionen från helvetet och antibiotika ÄNTLIGEN!) som jag inte alls väntat mig. Jag önskade mig nämligen bara att Johan skulle komma hem och det gjorde han. Han verkar stanna ett tag också eftersom han lyckades halka i en trappa och slita av ett ledband i tummen. 4 timmar på akuten, gips och sjukskrivning 6-8 veckor = stanna i Kalmar. Det är såklart tråkigt för honom, men desto roligare för mig. Det tänker jag inte ljuga om.
Igår kastade vi ut granen som barrat till synes omöjligt mycket. Uthävningen blev faktiskt godkänd av Pappa som annars är så petig med tjugondag Knut och sån skit. Nu sitter jag i sängen, lyssnar på Håkan och tittar på lilla Siv som sover och ser ut som en svan. Har varit sjukskriven från jobbet igår och idag och inte gjort mycket mer än att ligga i sängen och lyssna på diverse P3 dokumentärer. Trustorhärvan, hedersmorden på Pela och Fadime, diskoteksbranden i Göteborg, polismorden i Malexander, Tjörnbrokatastrofen och nu senast M/S Scandinavian Star. Hemskt och fruktansvärt och det slet i hjärtat och knep om halsen när en pappa berättade om sin fina dotter som låg död på asfalten nedanför makedoniska föreningens eldhärjade lokal på Backaplan..
I morgon ska jag till jobbet och hjälpa mina stackars kollegor som måste ha det svårt utan mig. Jag ska lämna in min första timlista och skriva på nytt anställningsavtal, eftersom jag fått förlängt till 31/3. Yaaay me!
three big fat cartons in two days
Idag är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Så har det varit i nästan två veckor nu. Jag har börjat att gå och lägga mig mer och mer tidigt om kvällarna. Här om dagen somnade jag vid halv åtta. Är det okej? Jag vet inte. Jag kommer hem från jobbet runt 17-snåret. Småstädar lite, käkar middag, tittar kanske på nån serie (men alla har ju fucking jul-uppehåll - särskilt DEXTER kan jag inte stå ut med att vänta på), sen börjar ögonen klia och dess lock falla nedåt.. Det blir svårare och svårare att hålla dem öppna, trots att det är jättespännande med American Horror Story. Som när man var liten och ville vara uppe sent för att se färdigt en film på tv. Det gick aldrig. Man somnade på soffan. Man blev inburen till sängen. Utan att borsta tänderna. Fy fan så äcklig man var. Anywho.. Jag somnar nästan men jag kan inte tillåta mig att bara ligga där. På sniskan i sängen. Kläderna på. Oborstade tänder. Sminket kvar och ingen Venlafaxin medicinerad.
De tre sista kvällarna har jag sagt god natt till familjen runt åtta, men sen legat vaken till tolv för att läsa. Jag har hunnit läsa över halva Paganinikontraktet. Fy. Fan. Så. Bra. Den är läskig och spännande och jag har varit rädd (jag som bara är rädd för mig själv, och åska och vatten som man inte ser botten på och everything everything, förutom blod och inälvor och djävulen och levande döda) och ledsen och till och med skrattat. Så jädra fånigt så jag får lust att ge mig själv en örfil. Men de kan de där Alexander och Alexandra - a.k.a. Lars Kepler.
Fan nu blir det så där långt igen och jag har inte ens kommit till saken. På lördag är det julafton och jag har köpt en ny klänning. Jag kissar nästan på mig vid blotta tanken av den. En annan sak jag nästan kissar på mig av vid blotta tanken är att min lilla chokladpralin kommer hem på fredag. Alltså i övermorgon. Det är overkligt längesen vi sågs faktiskt och därför pirrar det i hela kroppen.
Och på jobbet går det också bra.
total awareness
Nu har jag jobbat exakt en vecka på Apoteket, och det är så skönt. Det känns som att komma till mitt andra hem. Jag sparkar av mig skorna, går omkring i strumpor och lägger upp fötterna på stolen mittemot. Men jag är en klagare så jag måste poängtera att det INTE är roligt att cykla 1 mil om dagen. Det är inte heller roligt att lida av sömnbrist och ha svårt att komma upp på morgonen. Egentligen tycker jag att morgonstund har guld i mund och blah blah blah. Det är något visst med att vakna först av alla runt 6-tiden, när det är mörkt ute. Klä på sig velourbyxor och raggisar och sätta igång kaffebryggaren. Hämta tidningen och äta frukost framför Nyhetsmorgon. MEN DET ÄR INTE NÅGOT VISST MED ATT INTE KUNNA SOMNA PÅ KVÄLLEN. Det är inte något visst med att ligga vaken vanvettigt sent och titta på George Clooney-gamla avsnitt av Cityakuten och klia Siv på brösten. Det är inte något visst med att höra alarmet ringa 06.15 och känna det som om man knappt hunnit stänga ögonen.
Åter till saken. Jag blir hög av att jobba och fokusera på något vettigt. Jag drivs av att se resultat och att listan ska vara på noll när dagen är slut. Jag blir tokig och stoppar in snusar och öser på med kaffe - styrka max. Överdos av allt. Saker blir gjorda och listan har för det mesta varit på noll. Idag var den på 11. Men det var inte vårat fel.
Och nu hade jag inte ens tänkt prata om jobbet. Jag hade tänkt prata om meningen med livet. Eller näää. Eller jo. Meningen med mitt liv är nämligen att jobba så vedträna bara yr i luften och sen shoppa upp pengarna på vad andra kallar skräp och onödigheter. För mig är det en liten bit av himlen att få packa in håret i något som luktar kokos och samtidigt raka benen med en sylvass hyvel som är rosa. Att smörja in ansiktet med ekologisk tea tree-olja och spraya nyckelbenen med parfym som doftar päronsorbet, bergamott, fresia, mimosa och vit näckros. Ja.. Det är så man kan bli religiös.
Nedan ser ni en liten bit av denna himmel. Hårinpackningar från K-Pak och Bumble & Bumble. Parfym från Versace. Schampo och balsam från Redken. Halsband från Falling Whistles (ett underbart litet projekt). Och.. vem hade trott att Tyra skulle designa kläder som jag skulle gilla? Inte jag iaf. Men linnet är från Style By Tyra och så även kjolen och läppbalsamet. När jag inte kan hitta på fler specifika saker jag vill ha så tänker jag mig en livsförbrukning på H&M. Fast jag är inte svår så. Jag kan tänka mig en resa till St Barthélemy också..
